Expedition Svartån

4

JULI, 2010

Text och foto: Per Fredin
Källa: Tidningen Paddling nr. 7 2010

Per jobbade som redaktör på tidskriften Paddling parallellt med att han startade Västeråsbutiken. Här på bloggen återpublicerar vi några av hans artiklar.

Två vänner i en kanadensare. Tillsammans tänkte de paddla barndomens Svartå. Men planen
att ge sig ut på en trivsam tur byttes snart mot en tuff kamp för att överhuvudtaget ta sig fram.

Beskedligt flyter den fram genom Västmanland, Svartån. Det har varit mitt intryck av ån. Med start i norr, klyver den länet, innan den mynnar ut i Mälaren i centrala Västerås. Längs den sträckan hinner åns karaktär förändras skulle det visa sig. Det beskedliga intrycket skulle längre fram förvandlas till strida
strömmar och svårframkomlig terräng. Men det var inget som varken jag eller min barndomsvän Andreas Landerstedt var medvetna om. Nu var det dags att göra idén vi talat om i flera år till verklighet – att paddla hela Svartån, från källa till utlopp. Svartån, som vi båda vuxit upp vid.

En del strapatser längs vägen fanns med i kalkylen. Men i huvudsak räknade vi med att det skulle bli en bekväm och trivsam tur när vi startade. Men efter bara en kilometer och redan fem lyft insåg vi att ån bjöd på mer än en trivsam tur. ”Det här var bättre än väntat” tänkte jag och vädrade ett äventyr.

Vi förlitade oss helt på vår lokalkännedom och att ån faktiskt flöt dit den skulle. Därför nöjde vi oss med att bara reka en iläggsplats där vi kunde börja vår paddling. Det var kanske tur att vi inte rekade mer än så. Verkligheten hade nog annars fått oss att skrota planen. Så, omedvetet naiva letade vi oss upp mot Svarttjärn, djupt i de Västmanländska skogarna mellan Norberg och Avesta, för att hitta Svartåns källa. Här misstog vi början på Svartån för ett dike och insåg att det omöjligen skulle gå att paddla ända härifrån eftersom vår lånade kanadensare var bredare än själva ån.
”Äh, vi får helt enkelt skita i att starta från källan och börja där det är möjligt”, konstaterade Andreas.

Vi fick därför följa ån drygt en mil söderut till sjön Bågen innan den innehöll tillräckligt mycket vatten för att den skulle vara paddelbar. Härifrån skulle vi trots allt ändå ha drygt åtta mils paddling att se fram emot innan Västerås.

På vår väg mot Västerås skulle vi behöva lyfta kanadensaren och rulla den på hjul vid elva tillfällen som vi visste om. Det hade vi tagit reda på innan. En vän med kontakter på länsstyrelsen hade informerat oss om att det finns elva dammar i Svartån. Under vår första kilometer passerade vi en av dem. Dessutom fick vi lyfta på grund av ett litet vattenfall, en egenhändigt byggd bro, att växtligheten blev för tät för att ta sig igenom och att bävrar hade dämt upp ån med en damm. Förutom det led Svartån brist på vatten de första kilometerna vilket gjorde att vi fick vada fram i ån med kanoten på släp. Här någonstans började jag känna en väldig längtan efter att bara få paddla, det var ju trots allt huvudsyftet med den här turen. Men vi fick ägna oss åt ytterligare lite vadande och släpande innan vi kom fram till Labodasjön och fick börja paddla ordentligt för första gången.

 

Redan efter någon kilometer stötte vi på en rejäl bäverdamm

Efter Labodasjön blev det ungefär en kilometers paddling innan vi nådde nästa par av dammar vid Andreas gård i Karbenningby. Vid det här laget hade vi slitit i flera timmar men ändå inte tagit oss längre än cirka tre kilometer. Trötta tog vi oss in i Andreas kök. Motivationen återskapades med hjälp av varsin glasspinne från frysen. Därefter kunde vi rulla genom byn för att lägga i och paddla en sträcka av Svartån som jag aldrig paddlat tidigare. Nu blev det visserligen inte så mycket paddling där heller. Efter bara en kilometer såg det ut som att någon slängt ut plockepinn över ån. Bävrar hade fällt träd kors och tvärs så långt ögat nådde. Det här omöjliggjorde alla former av paddling. Att lyfta och rulla vidare var faktiskt inte heller att tänka på eftersom det var tät och svårgenomtränglig skog på båda sidor av ån. Trots det fanns aldrig tanken på att ge upp. Vi hade bestämt oss för att paddla Svartån, då skulle vi också paddla Svartån. Det vinnande konceptet var att paddla fram till en stock, kliva ur på den och sen balanserades dra kanoten över den till andra sidan. Det här upprepade vi gång på gång samtidigt som solen sakta började gå ner. Först efter 500 meter började träden att minska i antal vilket bitvis gjorde att vi kunde paddla igen.

“Både strömmen och antalet
stenar ökade snabbt . Till slut var
Svartån återigen oframkomlig.”

När träden väl hade försvunnit, bytte ån karaktär till att bli mer ström och stenig. Både strömmen och antalet stenar ökade snabbt . Till slut var Svartån återigen oframkomlig. Här hade dock skogen dragit sig tillbaka något vilket gjorde att vi relativt enkelt kunde lyfta och rulla vidare. Istället för att följa ån, som fortsatte i ett parti kallat för Landforsen, rullade vi vidare i två kilometer för att gena över land ner till Långsjön. Trots att det började skymma hade vi fortfarande inte tagit oss tillräckligt långt för att kunna slå läger för natten. Tanken var att klara av hela turen på två och en halv dag, eftersom vi båda hade andra resor inplanerade efteråt. Dagsetapperna var tvungna att bli hyfsat jämna om vi skulle ha någon chans att hinna till Västerås i tid. Som tur var bjöd Svartån på fin och obehindrad paddling från och med Långsjön och vi tog oss därför snabbt och enkelt framåt. Det blev ändå helt mörkt innan vi tog oss ner till Hörendesjön där vi skulle slå läger för natten. Vid det här laget var vi så trötta och hungriga att vi tog första bästa ställe som erbjöd tältplats, vilket blev en allmän badplats med gräsmatta. Efter allt slit smakade middag oerhört bra. Andreas bjöd till och med på efterrätt, blåbärssoppa med biskvier, innan vi nöjda kunde krypa in i tältet för att sova.

Trots att de flesta nog skulle betrakta mig som racingkanotist, eftersom det är det jag i huvudsak paddlat under snart 20 års tid, kändes det helt naturligt att vara tillbaka med kanadensare i Hörendesjön igen. Det var nämligen här mitt paddelintresse startade för lite mer än 20 år sedan när jag och min bror satt mellan våra föräldrar i en kanadensare på långfärd genom just Hörendesjön. Nu var det inte bara av nostalgiska skäl som vi faktiskt paddlade kanadensare och inte kajak. De klassiska turistkanadensarna har definitivt en rad fördelar i jämförelse mot en kajak. De är stadiga och stabila vilket gör dem lätta att kliva i och ur även i oländig terräng, de har tre aluminiumskodda kölar vilket gör dem extremt stryktåliga och de sväljer oerhörda mängder packning. Dessutom var våra träpaddlar imponerande mångsidiga. Förutom att paddla med dem gick det att staka, stötta och bända sig fram mot både uppstickande stenar eller botten på ån utan att de gick sönder.

Dag två fick vi hur som helst mest använda paddlarna till att paddla med eftersom vi lämnade Bergslagens  skogar bakom oss och paddlade ut i ett öppet jordbrukslandskap. Svartån påminde här mest om ett stort dike eftersom stränderna enbart bestod av vass och lera. Det här gjorde att det var väldigt lättpaddlat men inte särskilt vacker natur. Dessutom var det väldigt svårt att hitta ett ställe att äta lunch på utan att behöva sitta och laga mat bland vass och lera. Lösningen blev att luncha på en liten gångbro som vi passerade strax efter Västerfärnebo. Vi paddlade sedan förbi Salbohed för att därefter komma ut i Fläcksjön. Den här sjön visade sig vara oerhört igenvuxen och bestod mest av näckrosor och vass. Det var först i mitten av sjön som det fanns öppet vatten. All vass gjorde att vi hade en del svårigheter med att hitta var Svartån hade sitt utlopp ur sjön men efter lite letande var vi återigen på väg nedför ån. Efter Fläcksjön hade vi inget annat val än att fortsätta paddla ända ner till Hällsjön innan vi kunde slå läger för natten. Stränderna längs ån bestod fortfarande av tjocka vassruggar som inte bjöd på några möjligheter att kliva upp och slå läger. Inte heller i Hällsjön var det särskilt lätt att hitta en bra lägerplats eftersom den också var ganska igenvuxen. Men efter lite letande och paddlande fram och tillbaka hittade vi en lägerplats som fick duga för natten.

 

Ett av Svartåns mer lättpaddlade partier

Även tredje dagen gav vi oss iväg tidigt eftersom vi fortfarande hade nästan fyra mil paddling kvar till Västerås. När vi lämnat Hällsjön bakom oss, som är den sista sjön innan Mälaren, bytte ån återigen karaktär. Vassen drog sig tillbaka och istället blev det mer stenigt och strömt i ån med lövskog längs stränderna. Bitvis stack det också upp stora klippor som vi försiktigt fick försöka runda utan att gå på grund. Samtidigt som vi tog oss ner för ån kunde vi höra det välbekanta bruset av en fors öka i styrka någonstans framför oss. Innan vi hann besluta oss för om vi skulle stanna och försöka lyfta eller om vi skulle fortsätta hade strandkanterna rest sig i stora klippformationer och strömmen blivit ännu stridare. Vi lät oss därför föras med strömmen för att chansa på att vi skulle lyckas  manövrera oss nedför forsen. Trots en del mindre grundstötningar tog vi oss med lite tur helskinnade nedför forsen medan adrenalinet flödade i kroppen. Efter att ha besegrat den första forsen utan problem låg självförtroendet på topp. Vi fortsatte att manövrera oss fram mellan klippor och nedför småforsar. Ibland blev vi visserligen tvungna att kliva ur och dra kanoten över stenarna när det blev för trångt för att paddla mellan dem och bitvis fick vi även vada fram där det blev för grunt för att paddla. Men till största delen kunde vi faktiskt paddla hela vägen ned till Svanå. Vid ett gammalt järnbruk blev vi tvungna att lyfta för ytterligare en damm.

  

Även Västerås bjöd på överraskande hinder

Efter en kort paus i Svanå fortsatte vi nedför ån igen mot Harakers kvarn och Skultuna. Här paddlade vi återigen ut i ett öppet jordbrukslandskap där ån återfick karaktären av ett stort dike. Bristen på skön natur kompenserades i alla fall med att det var lättpaddlat. Efter ytterligare ett lyft vid Harakers kvarn blev ån återigen ström och stenig när vi närmade oss Skultuna. Utan komplikationer paddlade vi nedför ytterligare ett par småforsar innan vi lyfte i centrala Skultuna där vi också passade på att äta lunch. Vi fortsatte sedan att rulla genom Skultuna innan vi hittade en iläggsplats alldeles nedanför Skultuna Messingsbruk, världens äldsta, fortfarande aktiva mässingsbruk. Nu kändes det att vi närmade oss slutet på vår paddeltur och i god fart avverkade vi den sista milen in mot Västerås.

Att paddla in i Västerås kändes faktiskt som ett litet triumftåg eftersom vi paddlade rakt igenom citykärnan på vår väg mot Mälaren. Vårt triumftåg blev visserligen mycket mer spännande än vad vi förväntat oss efter att vi lyft för näst sista gången vid Falkenbergska Kvarnen strax innan stadskärnan. Nedanför kvarnen var Svartån till stor del tömd på vatten på grund av något underhållsarbete. Det här gjorde strömmen betydligt stridare än vanligt och vi tvingades paddla nedför ett par små forsar mitt i Västerås city. Utan dramatik tog vi oss nedför dessa och kunde därefter glida ut framför stadshuset inför förvånade västeråsare. Där fick vi lyfta och rulla för sjuttonde och sista gången i ordningen innan vi kunde paddla vidare ut i Mälaren. Trötta men nöjda avslutade vi turen, som vi vid det här laget skämtsamt kallade för ”expedition Svartån”, med att paddla bort till Västerås Kanotförenings klubbhus vid Björnön. Trots alla träningspass och tävlingar jag klarat av här har jag nog ändå aldrig känt mig så nöjd som jag gjorde när jag klev upp på bryggan den här gången.