Nya perspektiv i forsen

20

JULI, 2013

Text och foto: Per Fredin
Källa: Magasin Paddla #2

Per jobbade som chefredaktör på tidskriften Paddla parallellt med att han drev butiken i Västerås i början. Här på bloggen återpublicerar vi några av hans artiklar.

Att paddla ståendes har numera spridit sig till de flesta typer av vattendrag. Nu även till skummande forsar. Men är det en spännande utmaning eller ren idioti?

Evenemanget Masters of Water, som årligen korar de mest kompletta forspaddlarna genom tävlingar i tre olika forsgrenar, hade till i år utökats med en dag för enbart paddelkurser. Ett gäng olika kurser, mest forsbetonade, fördelat mellan för- och eftermiddagspass fanns på agendan. Den kurs som i särklass stack ut mest i programmet var eftermiddagspasset ”SUP i fors”. Med förväntan (eller var det kanske nervositet?) anmälde jag mig och for upp till Dala-Floda.

 

James från Kajaktiv visar hur det ska gå till

SUP, Stand Up Paddleboard, har jag paddlat ett tiotal gånger tidigare, dock på plattvatten ska tilläggas. I Lissfors, där Masters of Water arrangeras, har jag nog paddlat forskajak ungefär lika många gånger. Grenarna har var för sig gått galant, men nu var det upp till bevis om de skulle gå att kombinera. Tillsammans med de fyra andra kursdeltagarna, Robert, Johanna, Kristofer och Johan, samlas vi på land för genomgång. Vi får en varsin paddel och en SUP-bräda tilldelad, som i det här fallet är uppblåsbara brädor i kraftigt gummi av något bredare modeller. Instruktören, eller kanske snarare lekledaren, James från Kajaktiv, ger oss förutsättningarna.

– Jag har själv bara paddlat SUP i forsen några gånger hittills så jag har inte så många tips att komma med. Men försök att landa på brädan om ni ramlar, för den är mjukast!

 

“Det här var knepigare än jag trodde, utbrister han med ett skratt”

Helt utan instruktioner blir vi dock inte. När brädorna väl kommit i vattnet och vi fått värma upp lite på plattvatten får vi lära oss att det i strömmande vatten är bäst att stå med den ena foten snett bakom den andra och ha tårna pekande snett framåt, till skillnad från SUP-paddling på plattvatten. Där står du istället axelbrett, med fötterna pekandes framåt. Anledningen till fötternas placering är att du ska kunna röra paddeln i en halvcirkel bakom dig för att med sveptag kunna stödja dig mot vattnet på båda sidorna av brädan.

Sakta börjar vi nosa på strömmen längst ner i forsen. Vi turas om att kasta oss ut i strömfåran från bakvattnet på sidorna och lär oss sakta men säkert att kontrollera brädan så att vi både kan traversera över och vika ned brädan och paddla med strömmen. Ett och annat bad blir det. Johan från Kanotklubben Strömstararna är den förste att ramla av brädan.

– Det här var knepigare än jag trodde, utbrister han med ett skratt. Jag trodde att det skulle gå att styra med den bakre foten som jag gör när jag åker snowboard!

 

Men även fast vi börjar flytta oss högre och högre upp i forsen blir baden alltmer sällsynta. De flesta verkar ha hittat balansen. Det är faktiskt inte alls så knepigt som jag trodde innan, det gäller bara att slappna av, hålla paddeln i vattnet som stöd och läsa av vilket håll vattnet strömmar åt. Att alla tycker att det är kul går det däremot inte att ta miste på. Skratten avlöser varandra och de koncentrerade minerna avlöses allt som oftast av ett stort leende. Även en snäll liten fors, som Lissfors, är med sitt ovanligt låga vattenstånd spännande när man står upp. Dessutom får man bra överblick över forsen och hinner se stenar susa förbi under brädan, vilket ger helt nya perspektiv på paddlingen.

– Ska vi paddla nedför valsen nu? undrar någon.

Valsen i Lissfors där det brukar arrangeras freestyle-tävlingar är visserligen ovanligt liten på grund av det låga vattenståndet, men är ändå respektingivande på en SUP-bräda. Vattenmassorna trängs ihop i en fåra i mitten där de får fart utför innan det bildar en skummande vals nedanför det lilla droppet.

James tvekar först, han har själv bara paddlat där vid högt vattenstånd. Men efter att ha konsulterat de som haft kursen ”Säkerhet i forsen” konstateras det att valsen är stenfri. Fritt fram för att ta sig an det värsta Lissfors har att erbjuda med andra ord.

Fyra av oss kursdeltagare och James ger oss en i taget av fram mot droppet. Ju närmare droppet du kommer desto snabbare går vattnet, sedan börjar nosen på brädan peka nedåt och plötsligt försvinner både brädan och nedre delen av benen i de skummande vattenmassorna. De flesta av oss kastas av första gången, men Robert lyckas med koncentrerad min ta sig ned ståendes redan vid första försöket.

Vi springer upp med brädorna på nytt för att försöka om och om igen, tills alla har klarat att ta sig ner ståendes. Lissfors, som såg så respektingivande ut vid kursens början, är nu besegrad.